(en español más abajo)

Det är förmodligen för jag är humanekolog som jag behöver skriva om just det här. Det gäller mina funderingar om det jag upplevde under resan i Mexiko, nu i november, om fenomen som jag inte kan förklara varken för mig själv, eller andra.

I en minibuss reste vår grupp från Querétaro stad till biosfärsområdet Sierra Gorda som ligger både i delstaten Querétaro och San Luis Potosí. Den del av området som vetter mot den Mexikanska Gulfen kallas också för la Huasteca. Kommer någon från la Huasteca då lever den personen säkerligen i en viss kultur baserad på traditioner inom musik, litteratur, mat och försörjningsmöjligheter, oavsett i vilken delstat som personen råkar bo i. La Huasteca räcker in i Veracruz också. Så där åkte vi runt, i detta rika land- och kulturskap. Överallt möttes vi av grönska. Det är varmt i den här delen av landet och det regnar också. På bergssluttningarna gror kaffet – hela Xilitla luktar gott från sina rosterier – och längre ner mot slättmarkerna, där odlas bananer och en hel del mango. Och om jag berättar hur jag från bussfönstret kunde observera hur stängselstolparna blommade, ja, då är det lätt att förstå hur bördig jorden är här.

Vissa områden var ganska ödsliga, men så låg plötsligt någon gård, något hus. Och vilka hus en del av dem! Vita, stora och med pelare vid ingången. De bröt av från all traditionell huastecakultur jag kunde tänka mig. Försiktigt frågade jag vår mexikanske biolog, som också körde oss i bussen, varför vi såg sådana hus just här?

• Ah, du förstår Ann-Marie, här har man inte så stora möjligheter att tjäna ihop några pengar till bra hus, så då åker folk till USA för att arbeta och sedan kommer de tillbaka hit och bygger hus som liknar de i Kalifornien och Texas.

Jag blev förstummad. Hade man inte möjligheter att tjäna bra pengar i dessa bördiga trakter? Måste folk ge sig av för att kunna bygga sig ett rejält hus? Och varför behövde de visa med stilvalet att här, här har vi jobbat i USA? Inga hus, varken i städerna eller på landsbygden i Mexiko, brukade se ut så där.

• Men, säg, det är ju många hus det rör sig om, helt uppblandade med de små och mycket enkla husen – och mitt i alla odlingar.

• Ja, det beror på att det är många som åker till USA. De flesta som arbetar med jorden här får arbetstillstånd under säsongsarbetena och då reser de dit. Mexikos odlingar får vänta, men de går ju ofta att odla året om i vårt klimat.

När kvällen kom och vi tog oss fram på den smala och lite skumpiga vägen från vattenfallen innan Aquismón mot Xilitla och kanske kört någon timma eller så, då hade vi mött minst fem långfärdsbussar som gick till platser som Laredo, San Diego, Detroit, Los Ángeles. Hur var det möjligt! Nej, de gick inte varje dag, fick jag veta, men kanske en gång i veckan. Från de här små platserna!

Så, nu kommer jag fram till det jag inte kan förklara. Vi reste igenom ett område där det växte kaffe, bananer, mango och säkert citrus av olika slag och det gick inte att leva gott på dessa skördar.  Jag tänker vidare: när drack jag en kopp kaffe senast? Hur många dricker jag om dagen, i veckan, om året? Hur ofta handlar jag bananer och apelsiner? De kostar en del och om jag vill ha mango får jag betala per styck. Och vi är väldigt många som konsumerar just de här varorna. Ändå reser en stor del av befolkningen i la Huasteca till USA för att få ihop huspengar.

Jag får inte ihop bitarna. Jag får inte ihop världen.

Det är som vanligt.

En español:

De la Huasteca a los Estados Unidos – reflexiones sobre el café, la fruta y las casas

Probablemente sea porque soy una ecóloga humana que necesito escribir sobre esto tema. Se trata de mis reflexiones sobre lo que viví durante el viaje a México, ahora en noviembre, sobre fenómenos que no puedo explicar ni a mí misma ni a los demás.

En una camioneta, nuestro grupo viajó desde la ciudad de Querétaro hasta la Reserva de la Biosfera Sierra Gorda, que se encuentra tanto en el estado de Querétaro como en San Luis Potosí. La parte del área que da al Golfo de México también se llama la Huasteca. Si alguien viene de la Huasteca, esa persona seguramente vive en cierta cultura basada en las tradiciones locales de música, literatura, comida y modos de vida, sin importar en qué estado viva la persona. La Huasteca también se extiende a Veracruz. Así que ahí anduvimos, en esta riqueza en lo que se refiere al paisaje y a la cultura. En todas partes vimos una vegetación densa, muy verde.  Hace calor en esta parte del país y también llueve. En las laderas de las montañas crece el café – todo Xilitla huele rico de café de sus tostadurías- y más abajo, hacia los llanos, se cultivan plátanos y muchos mangos. Y si te cuento cómo desde la ventanilla del autobús pude observar cómo florecían los postes de las cercas, bueno, entonces es fácil entender cuán fértil es el suelo aquí.

Algunas áreas estaban bastante desoladas, pero de repente había una granja, una casa. ¡Y qué casas! Blancas, grandes y con pilares en la entrada. Para mi rompieron con toda la cultura huasteca tradicional que conocí hasta entonces.

Le pregunté a nuestro biólogo mexicano, quien también nos llevó en la camioneta, ¿por qué vimos esas casas aquí mismo?

– Ah, entiendes Ann-Marie, aquí no tienes muchas oportunidades de ganar dinero para poder construir buenas casas, entonces la gente se va a los Estados Unidos a trabajar y luego regresan aquí y construyen casas similares a las de California y Texas.

Estaba estupefacta. ¿No había oportunidades de hacer buen dinero en estas regiones fértiles? ¿La gente tenía que irse para poder construir una buena casa? ¿Y por qué tenían que mostrar con la elección del estilo han trabajado en los EE.UU.? Así no solían verse las casas.

– Pero, digamos, hay muchas casas de esas, completamente mezcladas con las casas pequeñas y muy simples – y en medio de las plantaciones.

– Sí, es porque hay mucha gente que va a los Estados Unidos. La mayoría de las personas que trabajan la tierra aquí obtienen un permiso de trabajo durante temporadas y viajan para allá. Los cultivos de México tendrán que esperar, pero a menudo se pueden cultivar durante todo el año en nuestro clima.

Cuando llegó la noche y lentamente fuimos por el camino angosto y un poco embarrado desde las cascadas antes de Aquismón hacia Xilitla – tal vez habíamos manejado una hora más o menos – nos encontramos con al menos cinco autobuses de larga distancia que iban a lugares como Laredo, San Diego, Detroit, Los Ángeles. ¡Cómo fue posible! No, no iban todos los días, me dijo Alejandro,el biólogo, pero tal vez una vez a la semana. ¡De estos pequeños lugares!

Entonces, ahora llego a lo que no puedo explicar. Viajamos por una zona donde crecían café, plátanos, mangos y ciertamente cítricos de varias clases y de todas formas no era posible para una gran parte de su población vivir bien de estos cultivos. Y me pregunto ¿cuándo fue la última vez que tomé una taza de café? ¿Cuántas tomo al día, a la semana, al año? ¿Con qué frecuencia compro plátanos y naranjas? En Suecia cuestan mucho y si quiero mangos tengo que pagar por pieza. Y somos muchos los que consumimos estos mismos bienes. Sin embargo, mucha gente de la Huasteca necesita ir a los Estados Unidos para ahorrar dinero para la vivienda.

¿No es raro este mundo?

No me lo puedo explicar.