En español más abajo.

I tystnaden på mitt arbetsrum i skolan i somras ringde plötsligt mobilen högt. Rocío! Ett samtal från andra sidan världen … ”Doña Ana, hur har du det?” hör jag henne fråga. Det är föreståndaren för textilkooperativet i Zinacantán i Chiapas, i Mexiko. Och jag förklarar förvånat att jag för tillfället arbetar och att allt är bara bra. Men hur är det med henne? ”Svårt, det är svårt … för vi säljer nästan inget längre. Turisterna kommer inte hit och vi förstår inte varför. Nu är ekonomin för oss i kooperativet så dålig att vi inte vet om vi kan skicka våra barn till skolan i höst. De behöver skoluniformer, böcker … ja, du vet Doña Ana … När kommer du hit och handlar av oss?”

Tystnaden i arbetsrummet blev om möjligt ännu djupare efter samtalets slut. Vad gör jag efter ett sådant samtal? Det kändes hopplöst för jag hade ingen chans att bara resa dit, ta med mig mina kollegor och handla av deras vackra och unika vävar. Turisterna kommer inte längre till småbyarna i Chiapas för ryktena går om karteller och våldsamheter i droghandelns spår och rädslan sprider sig. ”Det är bara rykten! Inget jag har sett”, förklarade Rocío. Men vem hör hennes röst när rapporteringen i medierna säger tvärt emot! Så går svallvågorna över ett land fullt med rykten och en verklighet som är obeskrivbar, där människor lever helt vanliga liv, samtidigt som de duckar för kriminalitet och hemska berättelser som kanske är sanna – kanske inte. Men många med Rocío får det definitivt besvärligare att leva även om det enbart rör sig om svallvågor.

En español

Las cooperativas de tejido de las mujeres chiapanecas

De repente sonó mi celular en la oficina de trabajo en la escuela donde trabajé unas semanas el verano pasado. Rocío! Una llamada del otro lado del mundo … “Doña Ana, cómo estás?” me pregunta. Es la jefa de la cooperativa de textiles y tejidos en Zinacantán en Chiapas. Le explico sorprendida que por el momento estoy trabajando dando clases y que todo va muy bien. Y ella, cómo está? “Pues, la situación es difícil, muy dura … ya no vendemos casi nada. Los turistas no llegan y no sabemos por qué. La economía va mal para nosotras y será casi imposible enviar a los hijos a la escuela el semestre que viene. Por los uniformes, los libros … ya sabes … Cuándo vienes a comprar?

Cuándo termina la llamada, el silencio se hizo todavía más compacto en la oficina en donde estuve. Qué podría posiblemente hacer? Me sentía mal, muy mal por no tener una solución a su problema. No podía ir y llevar a mis colegas por ejemplo, para comprar de sus tejidos, sus obras tan bellas y únicas y así apoyarle económicamente. Sabía que los turistas ya no llegan a los pueblos chiapanecos debido a los rumores de los narcotraficantes y el miedo de la gente en sus huellas. “Son puros rumores! No he visto nada”, me dijo. Pero quién la escucha cuando los medios dicen lo contrario! Las oleadas de rumores pasan por todo el país en dónde la gente vive una realidad complicada debido a la delicuencia o por lo menos por los relatos que tal vez son ciertos – o tal vez no. Mientras, por lo que se ve, hay mucha gente que sufre las consecuencias de esta realidad, aun cuando sólo se trata de rumores.