En väninna är över 65 år. Pensionen hägrar och hotar på samma gång. Mest av allt hägrar den, speciellt i maj. ”När jag inte längre måste gå till jobbet, då ska jag lägga mig försiktigt ner på ängen härute och stanna hela dagen bara för att titta på hur blommorna och gräset växer.”

Ja, i maj i Sverige, ser man hur det växer nästan timma för timma. Och inom oss bär vi kanske då alla omedvetet en pockande längtan ut. Till dit, där det händer.

Längtan, den sitter i kroppen. Som den gjorde för en kvinna jag träffade på en miljökonferens i Göteborg för många år sedan. Där deltog en stor mängd människor och de flesta kände inte varandra. Lokalerna var mörka i det så konferensanpassade hotellet och när jag vid eftermiddagsfikats trötthet hamnade bredvid en kajakälskande ung kvinna, kom vi in på just det, att vi satt och längtade ut. Starkt.

”Jag längtar till havet, saknar alltid havet när jag inte är ute på paddlingstur”, säger hon. ”Det är fysiskt. Det är något med saltet, med sanden och strävheten. När jag sover ute, lägger jag sovsäcken så nära vattenkanten jag bara vågar. Jag vill nästan sova i havet!. Och jag vill se avtrycket av min kropp i sanden när jag vaknar på morgonen.”

Det är fascinerande. Och det är obegripligt – att vi är så många som bär på denna längtan efter att få bli en del av vårt egentliga ursprung, naturen, och att vi så ofta känner oss uteslutna från den i våra liv. Det allra mest obegripliga är ändå att vi förstör den mitt framför våra ögon. I en svindlande fart!

Jag önskar alla en dag på ängen.

Och alla en natt vid havet.

För att åter få känna och uppleva det som annars saknas i vardagslunken.

¿Vivir al aire libre? – ¿Es lo que quiero?

Una de mis amigas tiene más de 65 años. La jubilación le atrae y amenaza al mismo tiempo. Sobre todo en el mes de mayo. ”Cuando ya no tenga que ir a trabajar, me voy a acostar, claro con cuidado, en el prado de aquí a fuera y quedarme todo el día solo para ver crecer las flores y el pasto”, suele decir.

Sí, en mayo en Suecia, puedes ver como todo crece casi hora a hora. Y dentro de nosotros sentimos, tal vez inconscientemente, que algo nos hace falta. Es el anhelo de salir de la casa y vivir al exterior. Y esta sensación de falta se asienta en el cuerpo. Como lo describió una mujer que conocí en una conferencia ambiental en Gotemburgo hace muchos años. Participamos un gran número de personas y la mayoría no se conocían. El evento fue organizado en un hotel adaptado a congresos, muy oscuro, y cuando cansada después de horas de pláticas, me senté junto a una mujer joven que amaba el kayak, nos dimos cuenta de que las dos teníamos muchas, muchas ganas de salir. ”Siempre extraño el mar cuando no estoy cerca de ella”, dijo. ”Es físico. Hay algo en la sal, la arena y la aspereza. Cuando duermo afuera, pongo el saco de dormir tan cerca del borde del agua como me atrevo. ¡Casi quiero dormir en el mar! Y cuando me despierte por la mañana quiero ver la huella de mi cuerpo en la arena”.

Es fascinante. Y es incomprensible – que seamos tantas los que llevamos ese deseo por formar parte de nuestro verdadero origen, la naturaleza, y que tantas veces nos sintamos totalmente excluidas de ella en nuestra vida. Lo más incomprensible de todo, es que la destruyamos. ¡A una velocidad vertiginosa! Pero por el momento:

A todas les deseo un día en el prado.

Y a todas una noche junto al mar.

Para volver a sentir y vivir lo que de otro modo nos hace tanta falta.